lindebladmadde

...Tänk att kärleken kan kännas så rätt, men ändå känns så jävla fel och obehaglig?

Som ni vet hade jag världens gulligaste pojkvän, jag var verkligen sådär nykär. vi träffades hela tiden även fast han inte bodde i avesta, vi bråkade nästan hela tiden när vi sågs. vi var nästan aldrig sams, men ändå kändes det så rätt alla mina vänner var glada att jag hade någon jag var lycklig med, dagarna gick. jag blev bara mer o mer osäker. sen hände en sak genom familjen då allt brast, jag orkade inte med ett förhållande. jag skulle iväg några dagar efter till norrland och då ville jag va singel. det tog slut och det var en väldigt speciell kille som fanns där fast jag hade sårat han 1000 gånger innan. men ändå var han där som en riktig hjälte, hjälpte mig genom allt och fick mig känna så älskad. jag var osäker om jag hade känslor för han, sen hade jag täckning i norrland när vi skulle till stan. vi skrev hela tiden, fick jämt sms från han att han saknade mig. mina känslor bara ändrades, det bara pirrade när jag skrev med han. sen när jag kom hem skullle han bort, jag ville inte att han skulle bort till göteborg. det var så jävla långt ifrån, jag va ute med mina vänner hade kul. men hade alltid han i tankarna, ville prata med han. men ändå blev jag ledsen fast samtidigt blev jag glad. var så osäker på allt och sa att jag inte hade känslor kvar, hur jävla dum i huvudet får man va? men jag tänkte mig inte för. och nu har jag sårat honom och jag vet inte vad jag ska gö. vill säga förlåt, men han vill inte lyssna. vill träffa han, men han vill inte träffa mig. jag vägrar att se han med någon annan, det skulle krossa mig totalt. men jag är en kämpe, och jag ger inte upp ♥